Det är kanske mossigt och ett tecken på att tiden gått även för mig, men jag tror inte att de som stod närmast scenen på Skansen förstod vem de hade framför sig. Jakob Hellman är en legend för många men också fullständigt okänd för andra. Igår märktes det, och det var helt åldersrelaterat. Runt om i publiken såg jag hoppande och sjungande personer i min ålder som gick fullständigt i spinn av att se Hellman. Det gjorde jag också, i tv-soffan. Många verkade dock inte förstå någonting. Sannolikt därför att de inte ens var födda när Jakob slog igenom. Kanske tänkte de precis som jag tänker när jag ser Svenne Hedlund på samma scen?! No offense, Svenne, men den jämförelsen haltar oerhört.
Tisdagens upplaga av Allsång på Skansen var en enda lång väntan. När Anders Lundin började påannonsera Jakob rös jag. Det var ett magiskt ögonblick. Jag vet att det var många som kände likadant. Media tar gärna fram stora rubriker så fort de får chansen. Ofta är det extremt överdrivet. Det var det inte igår. Jakob Hellmans comeback är något väldigt stort inom svensk musik. Ska man någon gång ta fram den feta pennan så var det nu.
Jakob var hur cool som helst. Lite löst och ledigt intog han scenen och resten är historia. Hon har ett sätt är en fantastisk låt. Svår är den också. Allsångsorkestern lyckades nästan spela den.
Rent musikaliskt har det säkert funnits mer felfria framträdanden i sommar. Jag vet inte, eftersom jag inte sett så många av programmen. Det har dock garanterat inte funnits något framträdande med så mycket magi som Hellmans. Visserligen är det rätt uttjatat nu, men likafullt ett faktum: Jakob Hellman släppte en skiva för 20 år sedan som präglat den musikaliska utvecklingen i Sverige. Samtidigt har han i princip inte alls deltagit i den efter skivsläppet. Nu är han tillbaka. Det kan inte bli som då och det känns helt rätt.
Det regnade på Skansen igår, men det var vackert väder ovanför molnen.