Utan att jag tänkte på det passerade ett datum i sommar som för alltid sitter djupt förankrat i mitt minne. Den 13 juli 1985. Det var mitt i den sommar jag sedan dess kallat den bästa sommaren i mitt liv. Utan att överdriva kan jag även säga att den 13 juli 1985 ändrade min riktning.

Live Aid skulle bli ett direktsänt 24-timmarsevenemang med musik från hela världen. Det var givetvis spännande och vi var några stycken som bestämt oss för att följa det så mycket vi kunde och orkade.

Det är egentligen både omöjligt och meningslöst att välja ut något enskilt från det här dygnet. Så många framträdanden berörde och engagerade. Men 30 år senare är det Queens magiska 20 minuter jag minns bäst - och så är det alla de där flaggorna som det stod U2 på. Jag minns att jag tänkte att det borde stå Queen på dem. Varför var halva Wembley fyllt av människor som ville se U2?! Jag visste mycket väl vilka U2 var men såg inte alls deras storhet.

Sedan klev Bono och övriga upp på scenen. Efter det är inget sig likt i mitt musikliv. Där hände något. U2 blev en del av mitt liv. Jag har sett dem live ett par gånger och ska göra det igen om en dryg månad.

Det var den här dagen jag hörde Bad för första gången. Det var den här dagen jag förstod vem Bono är. Idag minns jag lite extra och tänker på hur livet får nya riktningar av de mest oväntade saker.