STÅLBERG.se

Jag tycker att Carin Jämtin gör fel. Hennes medverkan i Agenda, morgonprogram, pressmöten och andra intervjuer fungerar inte bra. Det är inte det att hon gör ett dåligt jobb - tvärtom. Hon uppträder mycket bra och korrekt. Problemet är bara att hon inte har något att säga.

Och hur har det kunnat bli så här? Jo, givetvis beror det på att man är rädd. Man är rädd för att inte vara transparent i ett transparent samhälle. För det är ju transparent man ska vara. Allt ska fram. Det spelar ingen roll om det är luft. Är det luft, visa den.

Men varför blir det ett problem i det här fallet? Jo, det framstår som att inget händer. "Vi diskuterar hur vi ska göra.". "Vi läser stadgarna.". "Jag kan inte säga något namn.". "Det kan jag inte kommentera.". Det är så det har låtit i tre dagar nu.

Om jag hade varit rådgivare hade jag tipsat om följande: I söndags skulle Carin Jämtin ha berättat hur processen nu skulle komma att se ut. Det var precis vad hon gjorde. Mer hade inte behövts. Att sitta i Agenda och inte svara på en enda fråga, från journalister som tjatigt försöker få veta det hon inte har svar på, blir kontraproduktivt.

Socialdemokraterna kan mycket väl dra sig tillbaka några dagar. Partiet äger frågan och processen. Media kommer att spekulera alldeles oavsett om partiet säger något eller om det är tyst. Dessutom tror jag att väldigt många börjar tröttna på frågan. Lite paus skadar inte. Om det är Socialdemokraterna själva som bidrar till den tror jag det uppskattas av de som ska rösta.

Men vad har istället hänt? Jo, varje dag - gärna ett par gånger om dagen - står Jämtin och säger samma sak. Hon säger att hon inget kan säga. "Varför tar det sådan tid?". "Varför svarar alla nej?". "När får vi ett besked?". Jämtin har inga tydliga svar på journalisternas frågor. Givetvis har hon inte det. Det finns inga. Därför behöver hon inte stå där.

Ordet kris repeteras. Media säger det. Jämtin säger det. Kris, kris, kris. Jag tror inte att någon missat det. Men jag förstår inte varför Socialdemokraterna själva ska stå och upprepa ordet i intervju på intervju.

Vilsenheten i Socialdemokraterna blir tydligare för varje framträdande Jämtin gör. Det beror inte på att hon är dålig, men hon har fått en omöjlig uppgift. Nu är det bäst att vara tyst till det finns något att berätta.

Jag har funderat mycket de senaste dagarna. Jag har funderat på hur den ledande svenska journalistiken fungerar idag. Jag har funderat på vilka krafter som styr opinionen. Mest av allt har jag funderat över varför partiledarfrågan i Socialdemokraterna överskuggar allt annat som sker, både i Sverige och i världen. Varför anses just denna fråga vara så oerhört viktig?

I nuläget har jag inget bra svar. Däremot kan jag spekulera en massa, vilket jag inte tänker göra. Istället vill jag peka på det problem som utan konkurrens är Socialdemokraternas största:

Partiet har förlorat sitt spelutrymme på den ideologiska kartan. Valförlusten 2010 blev det definitiva slutet på ett samhällsbygge som hade den socialdemokratiska ideologin som grund. En annan ideologisk riktning fick chansen att under ytterligare fyra år rasera och bygga om fundamentet i samhällsstrukturen. Jag skrev det redan dagarna innan valet 2010: Det handlade om ett ödesval, långt mycket viktigare än vad många förstod. Att efter åtta år med borgerligt styre försöka införa traditionell socialdemokratisk politik går inte. En majoritet av svenska folket är inte beredd att betala det pris det skulle kosta. De grupper som lämnats i sticket utgör en för liten del av befolkningen för att kunna påverka. Så vilken politik ska Socialdemokraterna gå till val med 2014?

Jag låter den frågan hänga i luften, precis som den hänger där i detta nu. Tanken var nämligen att Socialdemokraterna under 2011 skulle staka ut en politisk riktning. Det arbetet påbörjades men sköts i sank när Aftonbladet lät sin fuskbomb brisera i höstas. Man anklagade Håkan Juholt för att ha fuskat. Det blev starten på några dagars starkt ifrågasättande av honom. När Aftonbladet sedan – i en liten notis – backade och erkände att det inte fanns någon regel att bryta mot, var skadan redan skedd. Men det var alltså där det började. En fuskanklagelse som var grundlös.

Problemet var bara det att media hittade alla möjliga saker att hänga på den här händelsen, och därmed hålla den vid liv. Man ifrågasatte hur Juholt kunnat erkänna ett fel han aldrig begått. Detta erkännande skulle vara ännu ett bevis på att han inte är pålitlig. Lite som att tillräckligt många i ett rum säger att du petat näsan utan att du själv märkt det. Trots att du är övertygad om att du inte petade näsan inser du att det kanske trots allt skett, utan att du tänkte på det. Alla andra sa ju det. Varför skulle de hitta på? Och vad vinner jag på att ifrågasätta det de säger, när jag inte är hundraprocentigt säker på att de har fel? Dessutom verkar de som inte ens var där tro att jag petade näsan.

Sedan kom detta som sägs ha hänt när Socialdemokraterna skulle presentera sin budget. Hur stor är den frågan, egentligen? Jag har ingen aning om vad som hände, men jag har otroligt svårt att uppröras oavsett hur saker gick till.

Och så kom då felsägningen på Folk och Försvar. Den var givetvis klantig och onödig. Men hur betydelsefull var den, egentligen? Av allt Juholt sa den dagen är det endast det här faktafelet som uppmärksammats. Orsaken är givetvis att den tas som ännu en intäkt för att Juholt ljuger och är opålitlig.

Kanske är det så att Juholt är en lögnare. Jag har ingen aning. Men om man enbart ska gå på de nyss nämnda händelserna så borde rimligen väldigt många politiker och medborgare leva farligt. Hur är det med Sveriges utrikesminister exempelvis? Förtjänar han inte samma uppmärksamhet i förtroendefrågan?

Något känns fel. Det är obalans. Det är onyans. Och nu rapporterar media att Håkan Juholt tänker meddela sin avgång i eftermiddag. Jag tror inte att det är slutet. Det är bara början på något annat, och tyvärr tror jag den stora förloraren heter Sverige.

Idag är det premiär för Fotograf Magnus Stålbergs julkalender. Därför tillåter jag mig att puffa lite för den även här på bloggen.

På fredag är det dags. Då möter Håkan Juholt det "riktiga" folket - den stora publiken - när han gästar Fredrik Skavlan. Det är nu Juholt har chansen att vinna tillbaka ett förlorat förtroende. Om han uppträder rätt och svarar så att han uppfattas som sympatisk, ja då har han en chans att vända den båt han styr åt ett mer framgångsrikt håll.

Det är i media verkligheten finns. Allt som händer där bara få ser har inte hänt. Så ser det ut idag. Därför är Håkan Juholt förknippad med kris och problem. Han är det brustna förtroendets ambassadör, alldeles oavsett vad han vill eller säger när han åker på turné i Sverige. Ett lyckat framträdande hos Skavlan kan vända allt - eller bli det definitiva avslutet.

Men det stannar inte där. Övriga gäster i programmet är Victor Muller, Charlotte Perelli, Linn Ullman och Ane Brun. Det är fritt fram att fundera kring den röda tråden. En ledtråd: Det är inte framgångssagor.

Håkan Juholts framtid som partiledare vilar i en norrmans händer. Vi kan räkna med "bra teve".

I helgen avslutade jag min lyssning av Leif GW Perssons självbiografi Gustavs grabb. Det var en intressant och gripande berättelse, skriven på ett lättsamt sätt. Att känna igen GW:s språk från hans romaner var inget problem. Personen Leif GW Persson kom fram på ett bra sätt och avslutningen avslöjade ett trauma som var otroligt gripande.

Så mycket bättre har lite svårt att lyfta den här säsongen. Jag tvingas omvärdera den uppfattning jag hade efter säsongens första program. Känslan är att några av artisterna inte riktigt gått in i programmet med maximal ambitionsnivå. Det är fortfarande rätt trist att se några av deltagarna läsa innantill när de framför sina tolkningar. Laleh är den som står ut. Det verkar de flesta vara överens om. Jag håller med.

Vem som är årets Lill-Babs är det ingen tvekan om. Lena Philipsson skriver visserligen egen musik men de låtar som tolkades i lördagens program vara samtliga skrivna av andra kompositörer. Nu är visserligen inte Orup det minsta lik Lill-Babs, men jag hade betydligt hellre sett honom i programmet än Lena Philipsson. Det blir lite märkligt när en tredjedel av låtarna som framfördes var skrivna av Orup.

Södertälje slog Malmö med 4-1 igår. Det gav den här dagen en liten guldkant. Inför den här säsongen försvann halva Södertäljes lag till Malmö. Det verkar ha varit den sämre hälften av truppen ...

Det är en liten skillnad mellan att vara töntig på ett roligt sätt och att bara bli pinsam och visa dåligt omdöme. Lasse Brandeby hade koll på det. Petter Northug har det inte.

Numera skrivs det rätt ofta om kända personers allvarliga sjukdomar. Inte sällan är det inte i närheten så allvarligt som media gör gällande med stora, svarta rubriker. Därför sorterade jag in medias rapporter om Lasse Brandebys sjukdom tidigare i år bland de rapporter som inte var något att bry sig om. Men i Brandebys fall var det värre än rubrikerna berättade. Enligt uppgifter som kommit fram ville han ha det så. Det skulle inte daltas.

Humor blir ofta bunden till den tid den skapades. Med åren slutar skämten att fungera. Nya generationer har svårt att förstå vad som var så roligt. Jag vet inte riktigt hur det blir med Brandeby. För mig är hans Kurt Olsson-grejor fortfarande lika roliga. Visst, alla varken är eller var roliga, men de riktigt stora ögonblicken håller än idag. Ta hans rapport från centralen i Göteborg när tåget från Stockholm kommer. Eller hans intervju med Patrik Sjöberg. "Hur brett har du hoppat?". "Hur snabbt hoppar du?".

En gång höll Brandeby på att ta livet av mig. Han fick mig att skratta så att jag till slut inte kunde andas. Det var när han berättade en saga som var en blandning av alla de klassiska sagorna. Med sina stirrande ögon och varierande röstuttryck blev det en helt hysterisk berättelse. Jag glömmer det aldrig. Tack!

Jag gillar Petter Northug som skidåkare. Han är ett fenomen. Det han kan prestera är fascinerande. Han förnedrar sina konkurrenter ute på banan genom att köra i kringlor runt dem. Därför är det så synd och obegripligt att han inte kan hantera situationen. I helgen larvade han sig vid en målgång igen, precis som när han stannade precis innan mål i Holmenkollen-VM i vintras. Att håna sina konkurrenter på det övertydliga sättet är pinsamt. Någon av Petter Northugs vänner borde berätta det för honom. I annat fall kommer Northugs målgångar att åldras dåligt och bli jobbiga att titta på när Petter ska betrakta sin karriär i backspegeln. Du är inte rolig nu, Petter. Och det kommer inte att bli mindre pinsamt i efterhand - tvärtom.

 

Lördag morgon och dags att resa hem. Tegnérlunden visade upp sig från sin bästa sida när jag gick på frukostjakt. Hotellet (det billiga) jag bor på har ingen frukost med i rumspriset. Istället blev det frukost på 7-Eleven - på hörnet. De ligger oftast där, precis som i Mauros hyllning till Sarah.

Jag reser lätt den här gången och därför har jag ingen kamera med mig. Mobilens inbyggda fick duga. I morgonsolen satt August Strindberg. Det har han gjort sedan 1942, men inte alltid i så angenämt väder.

Jag har landat på hotellrummet efter en lång dag på Fotomässan. Vad jag tyckte om Fotomässan 2011 har skrivit på min fotoblogg. Det jag känner när jag sitter i tystnaden (nåja, det festas i en del rum) är just tystnad. Fotomässan var raka motsatsen. Ett konstant sorl kombinerat med de högtalarburna rösterna från de seminarier som hela tiden pågick runt om på mässområdet.

Det finns mycket jag kommer att minnas från den här dagen, men det roligaste var utan tvekan utställningen Katastrofala omslag som egentligen är en underbar blogg fylld av mer eller mindre märkliga LP-omslag. Bland de omslag som valts ut till utställningen fanns plattan Får jag lov med Bertil Dahlins. Underbart!

 

När man bor på ett hotellrum utan fönster krävs det lite extra för att trivas. En bra början är att hotellet erbjuder gratis anslutning till nätet. Det gör det här hotellet, något jag inte visste när jag kom hit. Jag kan med andra ord "titta ut" genom skärmen och den världen är som bekant rätt stor.

Maten ordnade Observatorie-Grillen vid Observatorielunden. Den snälle mannen i luckan erbjöd till och med gratis dipp. Jag valde cheddar. Ett bra val. Hamburgaren smakade precis som man kunde förvänta sig och önska av en hamburgare.

Men det här med hotellrum utan fönster; det är inte riktigt bra. Billigare blir det, men man är utan tvekan väldigt instängd. Hur som helst är rummet min utgångspunkt under de här dagarna i Stockholm. Rummet kostar åtminstone hälften så mycket som ett vanligt hotellrum, så de pengar jag behåller kan jag göra något kul för. Imorgon är det ju Fotomässan ...

Det gnälls mycket på SJ. Jag tror att det gnälls lite för mycket - och inte sällan orättvist. I det stora hela är jag nöjd med hur SJ behandlat mig genom åren. Idag har jag fått ännu ett bra bemötande. När jag steg på tåget mot Stockholm visade det sig att min bokade plats inte fanns. Den fönsterplats jag bokat för en månad sedan hade bytts ut till en plats vid ett bord, ut mot gången. När jag påpekade det här för tågvärdinnan meddelade hon lugnt att det inte skulle vara på det viset, och jag fick istället en plats i förstaklass. SJ kan.

Jag tillhör inte dem som brukar tappa mobiltelefoner. Titt som tätt ser och hör jag hur mobiler åker i backen, men min har jag alltid bra koll på - fram till idag. När jag stod utanför en fotoaffär och tittade nyfiket på objektiven tog jag upp telefonen för att se vad klockan var. Fumligheten slog till, telefonen åkte ner i trottoaren och bakstycket lossnade. Allt tyder dock på att telefonen höll, även om ett fäste böjde sig (obegripligt att plasten inte bara gick av). Att bli utan telefon i Stockholm hade varit onödigt. Provring gärna.

Imorgon åker jag till Stockholm för att bevaka årets fotomässa i Älvsjö. Jag har gjort min guide till Fotomässan och min besöksdag blir fredag.

Den här veckan har präglats av planering, flytt, städning och bärande av diverse fotoutrustning. Tillsammans med två andra fotografer gör vi om i en fotostudio vi ska använda tillsammans. Mer information kommer.

För fem år sedan satt jag och pysslade med en datoranimerad kortfilm. Resultatet har inte tidigare funnits på Youtube, men det gör det nu.

Jag har följt TV3:s tävling True Talent betydligt mer än Idol. Det har inte berott på att True Talent varit bättre. Totalt sett är produktionen fylld av mycket som är mediokert. Nej, den enda orsaken till att jag följt med har varit Dimitri. Redan när han dök upp i rutan första gången och sjöng A whiter shade of pale var han rösten att slå. Att sedan Danny klantade till allt genom att inte välja Dimitri som en av sina tävlande, det löste tv-tittarna som röstade tillbaka honom. Danny ska vara minst lika tacksam som Dimitri för det.

Igår var det final, och Dimitri vann. Mannen med den stora rösten gick hela vägen. Belöningen blev en miljon kronor. Däremot har True Talent inte ens varit i närheten av de publiksiffror som Idol har, så Dimitri är än så länge en rätt okänd vinnare. När Aftonbladet berättade att Dimitri vunnit, gjorde man det i en liten "puff" i sidospalten. Jämför med hur mycket utrymme den som lämnar Idol varje vecka får.

Innan ni kollar på klippet som visar hur Dimitri och Danny rockar skiten ur det övriga startfältet har jag en fundering: Varför måste Claes Åkesson se så kissnödig ut när han står och pratar i Vem kan slå Filip och Fredrik?

 

Det görs så många tv-serier. Att följa dem alla går inte. Min ambition är att följa dem som är bra, men det är givetvis inte riktigt genomförbart i praktiken. Det innebär att jag då och då (sannolikt oftare än jag tror) missar guldkorn. Den svenska miniserien Bibliotekstjuven gick förra året på SVT. Jag såg den inte då. Häromveckan tipsade Travtränare Fredrik om den. Jag lyckades få tag på de tre avsnitten och vi har nu avverkat två av dem. Lyckligtvis får jag se upplösningen redan ikväll eftersom jag verkar ha en ovanligt kvällspigg sambo.

Helena Bergström programledare och Björn Ranelid deltagare i Melodifestivalen. Ingenting är omöjligt 2012. Det är alldeles uppenbart.

Idag blev det känt vilka kompositörer som fått med låtar till Melodifestivalen 2012. Jag vågar påstå att en person tog uppmärksamheten från alla andra. Det faktum att Björn Ranelid fått med ett bidrag, och dessutom sägs vara den som ska framföra det, överskuggar allt annat.

Oavsett hur det kommer att låta och se ut, så är det här jättekonstigt och jätteroligt på samma gång. Jag kan ana att de äkta Melodifestivalnördarna inte gillar det här inslaget i "deras" festival, men då får det vara så. Jag kommer att titta eftersom underhållningsvärdet är högt. Musikaliskt har jag inga som helst förväntningar på Ranelid.

Jo, Di Leva fick med en låt också. Det är mer intressant musikaliskt, även om Di Leva på senare år passerat sitt bäst före-datum som kompositör. Kanske kan han överraska med en ny klassiker?

Lasse Holm gör comeback som låtskrivare också. Vilken osannolik trio om någon bett om odds på den för tio år sedan.

För en dryg vecka sedan avslutade jag min lyssning av Håkan Nessers senaste bok Himmel över London. Jag har alltid gillat Nessers språk. Den historia han berättar den här gången var fängslande, men jag tycker att han gör det lite väl lätt för sig på slutet.

Just nu lyssnar jag på Leif GW Perssons självbiografi Gustavs grabb. Här är språket annorlunda, men lätt att känna igen. Persson har sin stil. Tidigt i boken framgår det att Persson är väldigt personlig. Det kommer fram en sida som åtminstone inte jag sett tidigare. Leif GW Persson gör onekligen ett försök att förklara sin buffliga och truliga framtoning, och än så länge lyckas han. Det finns en typisk GW-humor i botten, nu när han närmar sig sin egen kärna. Jag är mycket nyfiken på fortsättningen.

Så mycket bättre med Eva Dahlgren i centrum kändes spännande på förhand. Med facit i hand tycker jag att Dahlgrens eget artisteri och material är så starkt att det blev svårt för de andra i huset att matcha med de egna versionerna. Jag tyckte inte att någon fick det att lyfta. Istället blev det mest intressanta innehållet det som handlade om Eva Dahlgren. Arkivbilderna och hennes förklaringar om hur hon var då, och hur hon är nu. Jag gillar henne.

Det är ingen tvekan om att Så mycket bättre är en höjdpunkt varje vecka. Det finns dock en sak jag tycker är lite svagt, och det är att artisterna inte verkar ha repat in låtarna ordentligt. Jag har inget minne av att jag under förra säsongen såg så många snegla ner på den "fusktext" de uppenbarligen har framför sig.

Det geniala blev det plagiala när det kom fram att Lalehs version av Just nu i Så mycket bättre hade fått hela sin bas från ledmotivet till filmen Midnight Express. Medvetet eller omedvetet så förvandlades en blivande klassiker till något helt annat. Likafullt var det magiskt när Laleh framförde låten i lördagens program. Där och då var det ett musikaliskt höjdarögonblick.

Jag tycker den andra omgången av programserien levde upp till de rätt orimliga förväntningar jag hade. För mig blev det ett mycket kärt återseende. Programformen är enkel och genial. Nyfikenheten på hur de olika artisterna ska tolka varandra driver hela tiden programmet framåt.

Det blir många fina lördagskvällar framöver tillsammans med Så mycket bättre.

När jag satte mig framför teven för ett år sedan hade jag mycket låga förväntningar. Jag hade sett trailern vevas i TV4 men inte blivit det minsta nyfiken. Efter det första programmet satt jag där och log och tyckte jag sett något av det bästa som producerats för teve i Sverige på flera år. På lördag sätter jag mig framför teven igen, men den här gången är mina förväntningar betydligt högre. Så mycket bättre lär inte få det lätt att överträffa premiärsäsongen. Jag är nyfiken.

Jag såg inte hela Fångarna på fortet i lördags, men jag såg Anna Anka - det räckte.

Lissie ska vara förband när Tom Petty gör två välgörenhetskonserter i Los Angeles om en vecka. Den första konserten sålde slut på en gång, och den extrakonsert man snabbt utannonserade sålde ut även den. Trots att det är en radiostation som arrangerar hoppas jag på rörliga bilder.

Vinnaren av TV3:s musiktävling True Talent får en miljon kronor. Det är nog tur för vinnaren, för någon karriär kan det bli svårt att göra. Tittarsiffrorna har hamnat under 100.000 personer nu. Lite bättre ser det ut när det gäller programmets veckofinal som visas på söndagar. Då tittar i alla fall 225.000 stycken, enligt MMS.

SVT:s svenskadanska satsning Bron hade nästan en miljon tittare när det första avsnittet sändes. Rätt många skrämdes nog bort av den kvinnliga huvudrollskaraktären. Det var synd. Serien har tagit sig rejält och är just nu en liten höjdpunkt i det lilla tv-tittande jag ägnar mig åt.

Jag väntar på en dvd som är på väg till min brevlåda. Här är ett smakprov:

Redan när jag såg den första trailern till Pengarna på bordet tyckte jag att idén var genial. TV4 hade kommit över ett koncept som på enklast möjliga sätt skulle fängsla och fascinera. Frågesport-tv på ett nytt sätt. Men så kom det första programmet, och nu ska jag vara snäll. Jag nöjer mig med att konstatera att de tävlande är annorlunda. Först hoppades jag att det var en tillfällighet. Det var det inte. Varje nytt par som äntrat spelplanen har betett sig som de som gallras ut redan i kön när man plockar deltagare till tv-program. I Pengarna på bordet får de dock plats. Jag förstår det inte.

Att göra en höna av en fjäder känns som en underdrift när man ska kommentera vårens nyhet om Ingmar Bergsmans DNA och att han skulle vara en "bortbyting". Nu visar det sig att DNA-provet var ett jättemisstag. Det var en labbteknikers DNA-profil som man hittat. Ett hundra procent icke-nyhet alltså.

Musiken. Jag har verkligen varit usel på att vårda låtidéer och musikalitet de senaste tio åren. Efter år av "Jag ska ta tag i det där"-snack, fick det vara slutpratat förra veckan. Från ord till handling. Numera är min gamla trotjänare Yamaha V50 sammankopplad med dator och programvaror. Det ska bli musik av det, är tanken. Inte bara snack.

Hösten sjunger på sista versen här. För två veckor sedan tog jag en promenad med kameran och fångade hösten med Fotograf Magnus Stålbergs ögon.

Södertälje SK är inte hockeylaget på allas läppar i år heller. Mellansäsong är bara förnamnet. Eller kanske blir det flera - mellansäsonger alltså. Efter fyra omgångar av NHL känns det istället som att New York Islanders blir mitt hockeyglädjeämne i vinter. De har börjat lika starkt som förra säsongen - innan det rasade fullständigt. Det vore skoj om det bar ända till slutspel den här gången.