Just nu pågår en diskussion kring föräldrars användning av mobiltelefoner när de kanske borde vara mer närvarande med sina barn. Jag vill gärna lyfta den diskussionen lite högre och göra den mer allmän.

Eftersom jag i hela mitt yrkesliv, och även innan dess, varit intresserad av nya tekniska prylar ser jag mig definitivt inte som teknikfientlig. Jag kan vara mer eller mindre skeptisk till tekniska innovationer, men nyfikenheten vinner i princip alltid. Dessutom driver jag sedan drygt sex år tillbaka en reklambyrå där vi dagligen arbetar med budskap som i allt större utsträckning levereras digitalt. Den här texten är därför inte ens nästan ett försök att utmåla mobiltelefoner och läsplattor till djävulens verk. Däremot tror jag att vi måste fundera lite mer på vad de gör med oss.

Vi befinner oss inte i verkligheten

De mobila enheterna har fått oss att spendera mer och mer tid i gränslandet mellan cyberspace och verkligheten. Den totala tiden vi tittar in i någon form av skärm är nog oförändrad men vi har gått från att stirra in i tv-skärmen till att titta in i mer mobila diton.

Att vi är mindre i verkligheten idag jämfört med för tjugo år sedan ser jag dock som uppenbart. Det märks framför allt när man befinner sig på stan, sitter och fikar eller gör något annat där människor möts och rör sig. Vi tittar in i skärmarna. Problemet uppstår när vi lämnar skärmen och möter verkligheten. Hjärnan har svårt med omställningen.

Det här får konsekvenser. Skärmtittare går rakt ut i gatan utan att se sig för. Bilförare har blicken nedåt för att sms:a eller läsa av GPS-appen och kör rakt igenom ett övergångsställe så att de som är på väg över tvingas hoppa åt sidan.

Vad händer med oss då?

Jag hör redan ”allt är inte svart eller vitt”-rösterna. Låt mig protestera. Jag tillhör dem som menar att det absolut går att prata i svart eller vitt. Det handlar bara om att definiera vad man pratar om. Mobiltelefoner och läsplattor är inte enbart usla och förkastliga. Men det beteende människan har vid användandet av dem är definitivt dåligt för oss alla på lång sikt. Där finns inga gråzoner.

Det är min absoluta övertygelse att människan bör befinna sig i verkligheten för att fungera. Den medierade verkligheten och den ”sanning” den ger oss kan aldrig ersätta de personliga erfarenheter man får genom att leva och uppleva. I en skärm är allt ofarligt. Intrycken är mer inbillade än reella. Verkligheten är inte lika riskfri.

Jag är ingen hjärnforskare och jag har noll belägg för mina teorier. Likafullt tror jag att vi blir farliga för andra och för oss själva om vi låter våra hjärnor spendera sin tid genom att titta in i skärmar och möta världen den vägen.

Runt hörnet finns dessutom Google med sina glasögon som ska ge en ”förhöjd verklighet”. Vi har alltså kommit så långt att verkligheten inte är nog för oss. Den måste förhöjas för att bli intressant. Känns det som att vi är på rätt väg?